Eldstål har använts av människor ända sedan järnåldern för att göra upp eld. Eldstålen var föremål av kolstål som ofta var smitt i avancerade former både för att de skulle vara bekväma att hålla i och vackra. Med en hård sten, till exempel flintsten, slår man bort små flisor av stålet. Flisorna antänds av friktionsvärmen och man får gnistor som kan fångas av något lättantändligt material, till exempel fnöske.

I mitten av 1800-talet hade tändstickor blivit så vanligt förekommande att eldstålen förlorat sin betydelse.

1904 uppfann den österrikiske kemisten Carl Auer von Welsbach ett material som bestod av metallerna järn och cerium och som kom att kallas Auermetall. Auermetallen bildade väldigt lätt gnistor när man skrapade på den med ett hårdare material. För att få fler och varmare gnistor blandades olika metaller in och tillslut var dagens moderna eldstål födda. Materialet kallas ofta ferrocerium (ferrum=järn) och är en legering som vanligen består av järn, cerium, magnesium, neodym, praseodym, och lantan i olika proportioner.

Det första användningsområdet för ferrocerium var i cigarettändare där det används för att skapa gnistor som antänder bensinångor eller butangas. Senare fick militärer upp ögonen för ferroceriumstavars förmåga att ge gnistor även i fuktig väderlek, vilket sedan ledde till att de blev populära hos friluftsmänniskor.

När man använder ett ferroceriumeldstål så skrapar man snabbt längs stålet med ett hårt material, för att få fram gnistor. Med många modeller av eldstål följer ett metallblad för att skrapa med, men det går att använda nästan vilket verktyg som helst. Många använder baksidan av sitt knivblad – använder man knivens egg, blir det också fina gnistor, men eggen blir väldigt slö. Har man inget metallföremål går det till och med att använda en trasig glasflaska eller en hård sten, bara de har en kant med rätt form.

När eldstålen är nya är de vanligen täckta av ett lager svart färg, för att förhindra att de oxiderar. Denna färg skrapar man bort på en av sidorna när man ska börja använda eldstålet. Varje gång man använder eldstålet så blir det lite tunnare, och är man lite ovan så brukar det gå åt mer material för att få fart på en eld. Men ett eldstål med en diameter på 10 mm sägs kunna användas 10 000 gånger, så det är inget slit och släng-föremål. Och detta är kanske tur, eftersom cerium, lantan, neodym och praseodym alla är sällsynta metaller, vars gruvbrytning är förknippade med miljöproblem.